Sjöar i global skala utgör en enorm mängd vatten. De tar upp ca. 1,8 % jordens yta, dvs.. handla om 2,5 miljoner km² och lagras 1,17 x 105 km³ vatten. Kaspiska havet täcker det största området (424 300 km², år 1977), det är dock relativt grunt (nyligen har dess yta minskat snabbt till följd av mindre vatteninflöde, så ökar saltvattnet i dess vatten). Av denna anledning bör gruppen sammankopplade nordamerikanska sjöar med ett område anses vara den största sötvattensjön 242 000 km2. Om vi tar hänsyn till den ackumulerade vattenvolymen, dessa är de största sjöarna i Tanganyika (35 000 km2, 1435 m djup) och Baikal (31 500 km², 1741 m djup och ca. 23 500 km3 vatten).
Sjöarna skapades av naturens krafter, främst till följd av vulkaniska fenomen (tektonisk) eller glaciärpåverkan (glaciala processer). Vi skiljer mellan tre huvudtyper: tektonisk, morän och rännsten. Sjöar, ur geologisk synvinkel, de är bland de yngsta varelserna, och de flesta issjöarna är yngre än 10 tusen år, de äldre tektoniska sjöarna är från tertiärperioden.
I sjöar och andra stillastående vatten formas levnadsförhållandena enligt specifika regler som främst gäller ljus och termiska förhållanden, syreinnehåll och dess variation i vattenpelaren, livsmedelssubstanser som bildar en suspension och löses i vatten. Förändringarna i dessa förhållanden beroende på rätt är också karakteristiska (orsakad av temperatur) eller felaktig (orsakad av vinden) vattenrörelse.
Huvudzoner med ljustransmittans i stillastående vatten.
På grund av ljusförhållandena i stillastående vatten skiljer sig tre huvudzoner ut:
- kustzon - zon för grunt vatten, där ljus tränger in i botten och där gynnsamma förhållanden skapas för att det finns växter som rotar;
– pelagisk zon (limnetyczna) – fritt område, grundligt överexponerat vatten. Den nedre gränsen för denna zon bestäms av den så kallade. ersättningsnivå, vid vilken intensiteten av fotosyntes är lika med andningsintensiteten (syreförbrukning), vilket i praktiken motsvarar djupet, som den når 1 % totalt solljus;
– djupgående zon – botten och ytan av djupt vatten under den gräns som definieras av kompensationsnivån (utan ljus).
